Ett kåseri jag skrev för Västerbottens-Kuriren 2014. Många kände igen sig! Hur är det…känner ni igen er alla hushållsgrisar där ute?
I vår familj behöver vi en hushållsgris. Och hushållsgrisen, det är jag.
Jag är en modern variant som visserligen äter det som ingen annan vill ha precis som grisarna på gårdarna förr i världen; det nya med mig är att jag använder seriefiguren Bamses tandkräm och hårspray för kvinnor.
Gamla tiders hushållsgrisar göddes för att ätas till jul. Inget mer med det.
Någon gödning i uttalad mening är det naturligtvis inte frågan om i mitt fall. Snarare förväntas jag hålla formen och vara slank som en jakthund trots all mat jag får sätta i mig.
– Jag har gjort matdosa till dig till i morgon, säger frun och sträcker fram det som blivit över efter middagen.
Plastlocket bågnar på burken som visar sig innehålla fyra-fem potatisar och det där grytköttet vi ätit i några dagar som m å s t e ta slut någon gång.
Vi snackar nästan ett kilo käk. Hon låter grisen få det.
Så här var det innan vi fick barn. Nu finns två finsmakare i familjen. Plus jag då, han som gärna skulle vilja vara finsmakare men vars lott blivit att se till så att slöseriet i familjen minimeras. Nu har jag ännu mer att göra.
Men när den gravade laxen stått misstänkt många dagar i kylen är det i alla fall fest för en annan. Usch då, säger hon, den där laxen är säkert inget bra. Ta den du.
Det här med att lukta och smaka och göra en bedömning av livsmedlets kvalitet behöver inte göras i familjer som håller sig med gris.
Lillan gillar inte sega knortor och strimmor av fläsk i sina köttbitar. Kommer hon åt någon konstig konstistens med tungan under måltiderna måste hon ut med det på en gång. Hon för sin lilla hand till munnen, formar maten till en boll… och dänger sedan klumpen på min tallrik. Aldrig på sin mammas.
– Det där var äckligt, så det där får du äta pappa.
Jag äter inte, självfallet. Det roliga är att lillan förväntar sig att jag ska göra det. Hon har ju vuxit upp med att all mjuk frukt och prickiga bananer tar vägen ner i strupen på pappis. Alla sura vindruvor, alla kantstötta äpplen och fläskkotletter med ofräsch doft. För att inte tala om och de där barnyoghurtarna som är för söta och aldrig äts upp. Bara att skyffla till pappa.
Jag skulle lika gärna kunna bo i diskbänksskåpet likt familjen Flintas glupska husdjursdinosaurie Dino. Visst känner ni igen er, alla avfallskvarnar där ute?
Men ansvarsområdet gäller inte bara mat. Hon köper hem hårsprayer som sedan glöms halvtomma längst bak i badrumsskåpet. Pappis fixar luggen med dem. Schampo som ger fett hår och mjäll vet sin adressat.
Och när lillan får en ny tub tandkräm med Lille Skutt blir det att borsta tänderna med Bamse i någon vecka.
Vi hushållsgrisar jobbar i det tysta.
Mikael Wikner – kåseri från Västerbottens-Kuriren, februari 2014