I november 2016 intervjuade jag i dag 88-årige Åke Jacobson om hans bakgrund i kaffebranschen. Blommans Kaffe.…det fanns en rid då det doftade nyrostade kaffebönor i Björkarnas stad.
Artikeln för spalten Historieskolan i Västerbottens-Kuriren publiceras här igen (texten även ett av 36 kapitel i boken Historieskolan)
En doft av nyrostat kaffe i Umeå
Den snurrande neonskylten på Tullkammarens tak var företagets signum.
Och så kaffedoften givetvis
Blommans kafferosteri i Umeå var störst norr om Gävle när det lades ner 1962.
Den gamla Tullkammaren vid kajen i centrala Umeå bär fortfarande spår på tegelväggarna av för länge sedan nedlagda verksamheter.
Förutom tullverket fanns i byggnaden bland annat olika importföretag. Ett av dem var Västerbottens Import – ett företag i kaffebranschen.
Axel Jacobson var handlaren från Storuman som 1937 flyttade till Umeå och började saluföra Guldblommans kaffe – eller Blommans kaffe rätt och slätt.
Familjen Jacobson tog över ett gammalt kafferosteri i Umeå som hade konkursat och fick fart på verksamheten igen.
1962 lades företaget ner. Sonen Åke Jacobson, 81, i Umeå ville inte ta över när föräldrarna ville ta det lugnare. Åke – rallyförare på fritiden med en sjätteplats i SM som bästa resultat – startade åkeri i stället.
– Jag jobbade i företaget från början av 1950-talet men insåg ju att vi var för små jämfört med giganterna Gevalia och Löfbergs Lila. Ändå hade vi största kafferosteriet norr om Gävle där på kajen.
Åke Jacobson har sparat en del reklammaterial från föräldrarna Axel och Ebbas kafferosteri. Svärdottern Katarina, föreståndare för kaféet på Västerbottens museum, har fått några av kaffekopparna och burkarna.
– Ja, var ska sånt här vara om inte på ett museum! säger Åke och skrattar. Han var mycket för reklam, farsan. Han var långt före sin tid där. När det bjöds på kaffe ute på affärerna kom de här små kaffekopparna till.
Västerbottens Import låg i de två översta våningarna i Tullkammaren. Kaffebönorna köptes från Brasilien genom en agent i Stockholm och till Umeå kom de i jutesäckar med tåg, båt eller mot slutet även med lastbil.
– Vi blandade ihop många olika sorters kaffebönor för att få fina smaker på kaffet. Själva rostningen gick till så att bönorna fick gå i en trumma som det eldades under och allt snurrade runt till de gröngula bönorna blev bruna och fint rostade. Efter avkylning skickades bönorna med säckar på rännor till våningen under där de paketerades, berättar Åke.
Fram till 1962 låg det nästan ständigt en doft i luften i Umeå…
– Det luktade kaffe i hela stan på den tiden!
Familjen Jacobsons företag malde kaffe och sålde på lösvikt till bland annat Stora Hotellet och kaféer. Det var vanligt att butikerna i försäljningsområdet (Ångermanland och norröver) hade egna kvarnar och själva tog hand om de rostade kaffebönorna.
I slutet av 1950-talet invigdes kafferosteriets nya paketeringsmaskin för burkkaffe. Vakuumförpackat kaffe i vackra Blomman-burkar. Med den nya metoden kunde kaffet behålla kvaliteten i många år.
– Jag minns när vi köpte den där burkmaskinen och var tvungna att göra hål i väggen på tullhuset för att få in den några trappor upp.
Många äldre Umeåbor minns skýlten som snurrade på Tullkammarens tak:”Blomman” i neon. En fast skylt av enklare modell satt på Saedénshusets tak på Rådhustorget.
I Gävle fanns många kafferosterier och fortfarande tillverkas Gevalia där – Sveriges största kaffemärke. Umeå hade sitt Guldblommans kaffe, som lika ofta fick heta kort och gott Blommans.
Mikael Wikner (artikel i Västerbottens-Kurirens Historieskolan i november 2016)
Titta in på sidan med SMÅstora nyheter Reporter Björk på mikaelwikner.se